I detta i inlägg så ska jag skriva och berätta lite om en person som jag alltid har sett upp till, nämligen min kusin Kamilia. Som liten försöker man alltid hitta någon att se upp till eller att vara som, någon man kan ’’härma’’ för att vara helt korrekt. Ju äldre man blir så vill man inte längre bara härma den personen, utan kanske också faktiskt vara som den. Bortsett från min storasyster så har Kamilia alltid varit någon jag strävat efter att vara som. Kamilia är 22 år gammal och pluggar i Jönköping, hon pluggar till ingenjör inom logistik och ledning. Där bor hon ihop med sin man och sin chihuahua Dino. Innan hon flyttade ihop med sin dåvarande pojkvän och innan de gifte sig så hade det varit tillsammans i 3 år, hon flyttade alltså när hon var 19 år gammal. De gifte sig i somras då jag var en av hennes brudtärnor och rätt nyligen så fick vi reda på att väntar ett barn som ska födas i Juli.

Det finns många anledningar till varför jag anser henne som min förebild och jag ska berätta om några, Kamilia är en mycket klok person och då menar jag inte bok-smart (vilket hon också är) utan klok. Ibland eller rätt så ofta faktiskt så känns det som om hon har svaret på alla frågor, och om jag tänker efter så finns det faktiskt inte en enda gång då hon inte har kunnat hjälpa mig med mina problem. Det som är lite underligt är inte bara det att hon har svaren på allt, utan att hon alltid har rätt också. Om jag hade tagit hennes råd på fullaste allvar varenda gång då jag har varit i knipa eller haft det lite svårt så skulle jag nog egentligen inte ha så många problem. Jag har alltid ansett att hon är en väldigt stark person. Under hela min barndom tror jag nog att jag aldrig har sett henne vara svag eller nere framför mig, det är för att alltid vill skydda alla och hon sätter alla före sig själv. Man kan alltid räkna med henne oavsett tid och plats och jag vet att hon alltid kommer att finnas där för mig, eller för oss alla egentligen. Hon sätter familjen först helt enkelt och det är en egenskap som jag beundrar starkt med henne.

Kamilia är en väldigt ärlig person och är rak på sak, hon har inga problem med att yttra sina åsikter och om hon känner att något måste sägas så säger hon det. De som inte känner henne så bra och kanske bara hört talas om henne skulle nog säga att hon är rätt så kall och elak, vilket hon absolut kan vara, men bara när det behövs. Trots hennes brutala ärlighet så vet hon självklart också när hon ska säga något och när det inte lägligt, det är något hon alltid har försökt lära mig, rätt och fel. Eftersom att jag och mina kusiner alla har växt upp i en persisk familj med många äldre så har de flesta av oss också väldigt gamla hederliga moraler, vilket Kamilia har mycket av. Det är också en av de många sakerna hon alltid försökt lära mig, att visa respekt till vuxna, veta när man ska svara tillbaka och när man bara ska nicka och lyssna även fast den andra personen kanske har fel. Detta är något som jag har väldigt svårt med och för att vara helt ärlig så har Kamilia också haft det, vi är väldigt lika varandra när det gäller vår envishet och att vi alltid vill ha det sista ordet. Den enda som egentligen kan nå fram till mig när det gäller mina handlingar och mitt humör är Kamilia, det är för att jag känner att hon förstår mig och att hon vet bättre än mig på grund av hennes egna upplevelser. Det är svårt att försöka skriva ner alla de anledningarna till varför jag alltid sett upp till henne, då det finns så mycket att säga men det är svårt förklara det med ord. Hon är en väldigt stor del av mitt liv och hon har bidragit mycket till den personen jag är idag och framför allt, den person jag vill vara i framtiden. Stora delar av min personlighet är tack vare henne och många av mina moraler och sättet jag ser på saker är delar jag tagit ifrån henne så att säga, vi kanske till och med är oense om vissa saker och kan ibland ha olika åsikter men hon har också alltid uppmanat mig till att stå upp för det jag tror på men att samtidigt respektera andras åsikter.

Jag är helt enkelt väldigt stolt över att få kalla henne min kusin och jag strävar efter att hon en dag ska kunna se på mig tänka precis likadant.

Idag ska jag skriva lite om mina tankar och åsiker kring grupparbete. Jag anser personligen att arbeta i grupp i skolan, kan vara bra och mindre bra beroende på vilket skolämne eller vilken uppgift det är. Till exempel så kan jag tycka att det kan vara jobbigt att arbeta i grupp när det gäller en skriv uppgift i Svenskan, då grammatiken och sättet man skriver på är viktigt. Det kan vara svårt att samarbeta när båda siktar på ett så bra betyg som möjligt men som samtidigt har olika åsikter. I ämnen och uppgifter där man ska diskutera och fundera över varandras åsikter så tycker jag att grupparbete fungerar jättebra. Som ett exempel så tycker jag att man lär sig mycket mer när man diskuterar med andra och får se hur de tycker och tänker när man arbetar i grupp på No:n. Jag tror att vissa lärare ger en grupparbete då det är väldigt viktigt att kunna samarbeta, man måste lära sig lyssna och kommunciera med varandra på ett bra sätt och försöka kompromissa. 

Det här var lite kort om mina åsikter runt grupparbete i skolan, hoppas att ni tyckte det var intressant!

Hejdå!   

Hej och välkommen till min blogg! Jag heter Tina och jag är 15 år gammal, det är jag som kommer att driva denna blogg. Nu ska jag berätta lite om mig själv och om vad bloggen kommer att handla om.

Jag bor med min familj på fem, i en lagom stor villa norr om Stockholm. Min familj består av min mamma, pappa, storasyster och min hund Dimitri. Mina föräldrar kommer ursprungligen ifrån Iran men de har bott här i Sverige i över 25 år. Jag är själv född och uppvuxen i Sverige men jag pratar flytande persiska och jag har gått på hemspråk i ungefär nästan hela min skolgång. Mina föräldrar har alltid försökt balansera den svenska kulturen med den gamla persiska kulturen som de själva blev uppväxta med, så man kan säga att jag helt enkelt har fått de bästa av två världar. Vi firar både julafton och påsk samtidigt som vi även firar Eid och Nouroz. På fritiden umgås jag mestadels med min familj och vänner, jag lyssnar också mycket på musik. Musik är en stor del av mitt liv då jag har gått i musiklass sedan jag gick i 4:an. Mitt intresse för musiken var som störst då och har med åren tyvärr svagnat lite, men för att vara helt ärlig så skulle det kännas oerhört konstigt och tomt att gå en hel vecka utan att sjunga i kanon eller att läsa i noter. Det är dock en tanke som jag måste vänja mig vid då detta är mitt sista år i musiklass, jag börjar ju nämligen i gymnasium nästa år och jag kommer troligtvis inte att välja en musiklinje. Jag är inte så säker på vilken linje jag faktiskt vill välja men jag vet att jag vill plugga någonting som har med So och Svenska att göra. Psykologi och människans beteende är också något som intresserar mig, men samtidigt så har jag alltid velat jobba som en advokat. Som ni kanske märker så är jag själv rätt så osäker på vilken linje jag vill välja, och vilken skola jag vill gå i har jag ingen aning om. 

Nu vet ni lite om mig och om mina tankar! Hoppas att ni kommer vilja fortsätta läsa i min blogg, då jag ska försöka uppdatera så mycket som möjligt.
Ha en trevlig fortsatt kväll!